Kanske står du i färd med att hjälpa en anhörig? Kanske är du en mormor eller farfar som vill bekosta psykoterapi för ditt barnbarn och ser att de privata alternativen är så dyra? Men kanske behöver ni ändå hjälp genast eftersom köerna till den offentliga vården är så långa? Till er vill jag delge några tankar.
Många både yngre och äldre patienter kommer till mig i en andra vända, efter att de redan har kontaktat den offentligt finansierade vården - BUP eller skola/vårdcentraler. Ofta har de redan behandlats en omgång med psykofarmaka. Vanligt är också att man läst mycket på nätet. Webbsidor som handlar om psykisk ohälsa är väldigt upplysande. Det kan kännas tryggt att orientera sig.
Men det är inte ovanligt att de söker upp mig för att få något annat än en terapi med från början satta mål, konkret, konfrontativ och metodstyrd. Kanske har de känt skam då de misslyckats med läxorna som delas ut i KBT och självförtroendet sviktar. De kanske har gått från en terapi i förtid. Inte sällan har terapier nuförtiden både inletts och avslutats över nätet, med allt vad det innebär. Sådant kan innebära att man fått en mer flyktig relation till psykoterapeuten - vilket hindrat läkandet.
Det händer också att tilliten påverkats av att det är samma psykolog - som utrett den unges diagnos (exempelvis ADHD, ADD, eller inom autismspektrat) - som de sedan går i samtal hos. Terapeuten känns kanske som en förlängning av vuxenvärlden och auktoriteter i allmänhet. Att prata öppet om sig själv inför en psykolog - som exempelvis sitter tyst och väntar på den andres initiativ – under några få möten – det är inte många unga som klarar. BUP - som ju är till för de under 18 år – har också väldigt långa köer och är en belastad organisation. Efter att ha väntat ett halvår i kö har problemen vuxit och blivit stora (se länk BUP-upprop).
Min erfarenhet är den offentliga vården fungerar så att individens behov tvingas passa in och följa givna klausuler – istället för att vården anpassas efter individen. Utbudet och kvaliteten blir beskuren också i och med krav på att evidens ska finnas publicerad i aktuell forskning (Socialstyrelsens riktlinjer, 2020). Kravet på rättvis fördelning av vård och effektivitet - för att inte ”slösa” med skattepengar - blir inte sällan kontraproduktivt. I hanteringen försvinner patientens vilja, behov och viktiga egna drivkraft bort ur fokus. Man har inte tid till att undersöka individens personliga kontext.
Stockholms offentliga vård har mycket få psykodynamiska (PDT) psykoterapeuter. Jag hade gärna arbetat under deras tak, men tänker istället att jag nu utgör ett kvalitativt alternativ. Genom att till viss del erbjuda en behovsprövad taxa kan jag också nå fler. Störst chans att lyckas med en terapi finns när tiden som behövs ordnas och en god relation uppstår. Därför är det också en fördel att arbeta i egen regi eftersom relationen automatiskt kommer i centrum. Ett alternativ som fungerade ungefär som jag jobbar var Stadsmissionens Terapicenter Ung Hälsa (där jag var volontär sex år).
Jag jobbar så att jag möter den sökande där den står i dag, vården blir personcentrerad.
En personcentrerad vård
Gunnar Bohman - läkare och specialist i klinisk psykologi, leg psykolog, leg psykoterapeut tidigare lektor vid Stockholms universitet - redogjorde i tidningen Psykoterapi (2022 feb) för en så kallad personcentrerad vård inom psykisk ohälsa. Begreppet definierar på många sätt mitt alternativ.
Bohman skriver att regeringen startade en utredning (SOU, 2019) avseende en förbättrad vårdmodell och ville där utforska de vårdbehov som inte självklart fångas av gängse psykiatriska diagnoser (som utgår från vissa specifika symtom, operationellt definierade som diagnoser utifrån en standardiserad manual, exempelvis DSM V). Man efterlyste ett dynamiskt och holistiskt perspektiv som utgår från patientens egna situation och sammanhang. Denna så kallade personcentrerade vård definieras av forskare som skillnaden mellan en medicinsk och en kontextuell modell. Omfattande metastudier finns idag som stödjer en sådan modell. Man har funnit avgörande fördelar med det kontextuella perspektivet (Wampold & Imel, 2015), skriver Bohman.
Vårdmodellen har också hållits fram av svenska forskare som professor Rolf Holmqvist och psykiater Jörgen Herlofson. De hade i Läkartidningen en uppmärksammad artikel 2019 (Holmqvist & Herlofson, 2019) där de hävdade att ensidigt fokus på diagnoser, mediciner och tekniker har aktualiserat ett starkt behov av en vård som istället utgår från patientens egna situation och dess unika komplexitet av tidigare erfarenheter och relationer. En sådan vård är inte en specifik metod eller teknik, utan istället ett perspektiv som utgör grunden för ett flertal utprövade evidensbaserade psykoterapier, som PDT, MBT, familjeterapi med flera. (Även längre KBT). Behandlingen utformas utifrån patientens behov och preferenser, liksom utifrån hennes unika erfarenheter och kontext. Holmqvist & Herlofson skriver:
"Strävan att identifiera psykiska problem som tecken på specifika sjukdomar och sedan behandla dem med »den evidensbaserade metoden« bygger på en analogi med somatiska sjukdomar som inte har stöd i forskning eller i den psykiatriska kliniken. I stället möter vi i psykiatrin en människa med medfödd och förvärvad biologi, livserfarenheter och levnadssammanhang, som sammantaget innebär både belastningar och möjligheter. Det är i avlyssnandet av patientens syn på sig själv, sin historia och sina relationer som den personcentrerade behandlingen kan börja."
(Holmqvist & Herolfson, 2019)
https://tidskriftenpsykoterapi.se/artiklar/Psykoterapi-22-2-Bohman-Rattvard.pdf
Holmqvist, R. & Herlofson, J. (2019). Fokus på individen – framtidens melodi inom psykiatrisk behandling. Läkartidningen, 15. https://www.equalsthlm.se/artiklar/psy- kisk-ohalsa-okar-kan-det-bero-pa-psykiatrin/
Socialstyrelsen (2020). Nationella Riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom. Bilaga – Hälsoekonomiskt underlag.
Socialstyrelsen (2022). Statistikdatabas för läkemedel.
SOU 2018:90. För att börja med något nytt måste man sluta
med något gammalt. Slutbetänkande av Nationell samordna- re för utveckling och samordning av insatser inom området psykisk hälsa.
SOU (Dir. 2019:49). Tilläggsdirektiv till Samordnad utveckling för god och nära vård (S 2017:01).
Wampold, B. & Imel, Z. (2015). The Great Psychotherapy Debate, The Evidence for What Makes Psychotherapy Work. NY: Routledge.
